Hej!

Ja, som ni alla kanske redan vet så går ju jag på kryckor. Vilket betyder att jag inte kommer kunna vara med på hela cheersäsongen. Jag stukade min vänstra fot på träningen i söndags, men var inte in till sjukhuset/vårdcentralen fören i förrgår. Alltså i onsdags. Men vi hade ringt till Norrlandskliniken för sjukvårdsupplysning, men där tog det stopp sen. Mamma ringde dit och frågade om vi kunde komma in och få hjälp då jag bara fick ondare och ondare efter 4 dagar. Men det enda vettiga svaret hon fick var "nä hon är inte listad här så jag kan tyvärr inte hjälpa dig." Fast att de sa i somras då jag var där, at de skulle fixa det och lista mig där. Så vi fick kontakta Ålidhems vårdcentral/Primärvårdsjouren där jag står listad. Där fick vi komma in direkt när de öppnade och jag fick hjälp bara några minuter efter att vi kom in genom dörren. Då de inte har någon röntgen där så skickade de oss vidare till sjukhuset för att de inte kunde veta om den var bryten eller om det bara var en ordentlig stukning. Så vi åkte till sjukhusets röntgen avdelning och där blev vi också hjälpt ganska fort. Jag och pappa satt helt ensamma i väntrummet, jag kollade instagram och han smsade med någon, och helt plötsligt var det någon som stod framför oss och ropade "Stenberg!" Hahah både jag och pappa blev jätterädda och hoppade upp ur stolarna.. HAHAHA! Sedan fick jag följa med honom in till röntgen rummet. Det var bara jag och två doktorer där vi röntgade (min pappa fick inte följa med in), och då så sa ena läkaren "där kan du hänga av dig" och pekade på en krok med en stol under. Då jag lämnade mina kryckor där också så var jag tvungen att hoppa till sängen men då hade ena läker stått och sett på medans jag tog av min mina ytterkläder, så han sträckte fram handen, och jag fattade inte varför, så jag antog att han ville hälsa. Så jag sträckte fram min vänstra hand (han höll fram sin högra), men då bytte han hand, så då gjorde jag också det, men då bytte han igen och jag likaså. Sedan fortsatte det så en liten stund innan jag avbröt det genanta och sa "eller asså vad gör vi?" och han svarade artigt "jag tänkte om du behövde stöd" och då höll jag på att dö. Jag trodde att han ville hälsa. Men han ville ge mig stöd. Så jag sa bara "jahaaa, tack" och tog tag i hans hand och hoppade fram till sängen. Vi röntgade och allt gick bra. Sedan fick jag gå tillbaka till väntrummet där pappa hade fått vänta. Sedan tog det 35 minuter innan vi fick beskedet. Men hon som kom och sa det, hon kom till oss stannade och sa "hej är det Natalie Stenberg?" och jag bah "jaa, hej" och hon bah "ja, jag ber om ursäkt för att det tog så lång tid, men vi har iallafall ett lyckligt besked, det är ingen benskada. Det är bara en stukning men ledbandet har blivit för uttöjt för en vanlig stukning." Så jag hade kunnat bryta den.

Så nu hoppar jag på kryckor och får inte stödja på foten på jättelänge. Den måste läka ihop helt innan jag ens börjar stödja på den, och sedan måste jag träna om alla muskler i benet. 

 

Så ja, nu får jag hoppa på kryckor till FÖRHOPPNINGSVIS i sommar, men det kan gott och väl vara ett år bort innan jag får ta bort kryckorna.

 

 

Så svara mig nu igen, är cheerleading ingen sport?